Beslutet togs för mer än två år sen. 1/6 2010 gick jag till min familjeläkare fast besluten om att få remiss till en överviktsoperation. Det fick jag och en utredning startades i Uppsala. Först nu ser jag slutet på väntan då min remiss blir flyttad från Västerås till Sophiahemmet i Stockholm där det inte finns någon kö.
Det är naturligtvis ett nederlag att jag måste ta till en så radikal metod för att bli normal. Att gå ner i vikt har inte varit så svårt alls utan det svåra är att behålla den lägre vikten. Banta är skitlätt men att i längden förändra sina kostvanor, och sitt beteende, går inte utan tvång för mig. Så det är endast den sista vägen, dvs kirurgi, som är kvar för mig att prova.
Som barn och ung vuxen var jag normalviktig. Vid 20 år var jag 158 cm lång och vägde 50 kilo. Övervikten började smyga sig på vid 30. Jag bantade första gången i mitt liv vid millennieskiftet. Gick ner 10 kilo hos viktväktarna. Sen dess har jag varit med i viktväktarna så många gånger att det är pinsamt. Uppskattar det till minst 7 gånger. Annat jag provat är LCHF, VLC, medicinsk behandling (Reductil och Xenecal), psykologhjälp, Viktklubben, Matdagboken, Hälsovakt mm.
De senaste gångerna har jag kört utan hjälp från metoder eller program, jag kan äta rätt egentligen så det är absolut inte okunskap som gör att jag inte lyckas gå ner i vikt tillräckligt och sedan behålla vikten, utan problemet är att jag alltid förr eller senare "tröttnar" på att vara sund och nyttig. Med 50 kilos övervikt känns projektet att gå ner dem på konventionella metoder helt övermäktigt. Det är för mycket helt enkelt. Och alla tidigare misslyckanden bryter ner ens motivation så att det blir svårare och svårare att hitta den nödvändiga motivationen som behövs.
Senast jag gick ner med medveten koständring var på våren 2008. Hade gått ner 10 kilo när min pappa plötsligt dog. Då dog också min motivation och efter det har jag inte gjort något allvarligt försök att gå ner i vikt. Bara ett par kortvariga försök som bara hållit i sig en månad eller så.
Med en op blir jag tvingad att sköta mig och den viktminskningen som alla opade får i början kommer ge mig den boost som jag behöver för att bibehålla vanorna. Behöver ett verktyg för att bryta gamla mönster och börja om på nytt. Sen så vet jag att detta är min sista chans så jag skulle aldrig våga sabba den genom att inte sköta mig efteråt. För operationen ger en inte allt gratis utan den är ett effektivt verktyg som man måste lära sig att hantera för att nå sitt mål.
Ser fram emot detta så otroligt mycket. Har ju väntat i över två år och nu borde det vara klart inom några månader. Jag hoppas att jag blir opererad före jul. Fick i fredags veta att mina papper skickas till Sophiahemmet.
Det är naturligtvis ett nederlag att jag måste ta till en så radikal metod för att bli normal. Att gå ner i vikt har inte varit så svårt alls utan det svåra är att behålla den lägre vikten. Banta är skitlätt men att i längden förändra sina kostvanor, och sitt beteende, går inte utan tvång för mig. Så det är endast den sista vägen, dvs kirurgi, som är kvar för mig att prova.
Som barn och ung vuxen var jag normalviktig. Vid 20 år var jag 158 cm lång och vägde 50 kilo. Övervikten började smyga sig på vid 30. Jag bantade första gången i mitt liv vid millennieskiftet. Gick ner 10 kilo hos viktväktarna. Sen dess har jag varit med i viktväktarna så många gånger att det är pinsamt. Uppskattar det till minst 7 gånger. Annat jag provat är LCHF, VLC, medicinsk behandling (Reductil och Xenecal), psykologhjälp, Viktklubben, Matdagboken, Hälsovakt mm.
De senaste gångerna har jag kört utan hjälp från metoder eller program, jag kan äta rätt egentligen så det är absolut inte okunskap som gör att jag inte lyckas gå ner i vikt tillräckligt och sedan behålla vikten, utan problemet är att jag alltid förr eller senare "tröttnar" på att vara sund och nyttig. Med 50 kilos övervikt känns projektet att gå ner dem på konventionella metoder helt övermäktigt. Det är för mycket helt enkelt. Och alla tidigare misslyckanden bryter ner ens motivation så att det blir svårare och svårare att hitta den nödvändiga motivationen som behövs.
Senast jag gick ner med medveten koständring var på våren 2008. Hade gått ner 10 kilo när min pappa plötsligt dog. Då dog också min motivation och efter det har jag inte gjort något allvarligt försök att gå ner i vikt. Bara ett par kortvariga försök som bara hållit i sig en månad eller så.
Med en op blir jag tvingad att sköta mig och den viktminskningen som alla opade får i början kommer ge mig den boost som jag behöver för att bibehålla vanorna. Behöver ett verktyg för att bryta gamla mönster och börja om på nytt. Sen så vet jag att detta är min sista chans så jag skulle aldrig våga sabba den genom att inte sköta mig efteråt. För operationen ger en inte allt gratis utan den är ett effektivt verktyg som man måste lära sig att hantera för att nå sitt mål.
Ser fram emot detta så otroligt mycket. Har ju väntat i över två år och nu borde det vara klart inom några månader. Jag hoppas att jag blir opererad före jul. Fick i fredags veta att mina papper skickas till Sophiahemmet.
Kommentarer
Skicka en kommentar