Igår började visst en serie på Svt som heter "Sveriges bästa äldreboende". Hade tänkt att titta men jag gjorde inte det. Tänker kolla på SvtPlay så fort jag orkar dvs imorgon.
Fick ändå höra talas om det idag på jobbet lite av en slump. Vi hade jobbat på som vanligt på servicehuset och kl 15 frågade min kollega om vi skulle ta en kopp kaffe och det var lugnt så jag följde med. Väl i personalrummet så var det tomt på folk och det fanns inget kaffe. Det är ovanligt då många fikar vid den tiden, men kanske var vi lite tidiga. Ok vi hade kunnat sätta på kaffe i bryggaren men istället föreslog min kollega att vi skulle gå ut i trädgården där pensionärerna satt med kaffetermosar i den fina sommareftermiddagen. Det var något av de evenemang som Mötesplatsen på servicehuset anordnar flera dagar i veckan.
Vi styrde våra medhavda koppar till kaffebordet och tanterna skrockade -"Här kommer sköterskorna och tigger kaffe minsann" och det sades med glimten i ögat samtidigt som vi blev välkomnade till bordet. Det kändes så bra att sitta där i den lummiga trädgården tillsammans med de boende utan att koppla på yrkesrollen. Det behövdes inte eftersom konversationen aldrig gick över gränsen, utan vi möttes där på ett avslappnat sätt som individer. Vi drack kaffe och pratade om lite allt möjligt, om pensionens storlek, att ha siesta i varma länder, att vara gammal och om den närliggande restaurangens bullrande fläktar som stör...
Plötsligt frågade en av de boende om de andra sett "Sveriges bästa äldreboende" igår. Några hade sett och andra inte. Det diskuterades huruvida de hade velat bo där istället och omdömet var att det boendet som skildrades på tv var mycket sämre än det dessa pensionärer bor på. Omdömen som "tråkigt", "kala korridorer", "ingen underhållning" osv nådde mina öron och jag blev glad över att de som satt vid vårat bord uppskattade sitt eget äldreboende i alla fall i jämförelse.
Sen finns det andra som inte kommer till tals varken i programmet på tv eller i trädgården i eftermiddags. Det är kanske de som har mest anledning att vara kritiska som sällan hörs om de inte har anhöriga som kan föra sin talan? Vad vet jag.
Idag på kvällen har jag sett programmet och jag kan inte låta bli att tänka på att programmet verkar ganska tillrättalagt. Att det har gjorts för att kunna framföra en förutbestämd tes. Livet inom svensk äldreomsorg visas väldigt enkelspårigt i denna series första avsnitt. Grånyanserna finns överhuvudtaget inte, och ingenting i livet är som bekant bara svart eller vitt.
De skulle göra om matsalen och vi fick se en av de boende, Margit, medverka till förvandlingen till 95% och en man som kanske påverkade 5 %. Alla de andra då?
Vi får se om det ändras i fortsatta avsnitt. I Nuläget kan jag inte riktigt säga vad jag tycker om programmet i det stora hela mer än att det är ett bra initiativ att försöka få insikt i hur dagens svenska äldrevård fungerar. Hoppas att programmet blir mer nyanserat i kommande avsnitt!
Annars är min stora behållning av dagen att jag trivdes så bra med några av våra tanter i trädgården! Helt oavsett konkurrens mellan olika äldreboenden. Det kändes som livskvalitet. Att njuta av stunden som var där just då.
Fick ändå höra talas om det idag på jobbet lite av en slump. Vi hade jobbat på som vanligt på servicehuset och kl 15 frågade min kollega om vi skulle ta en kopp kaffe och det var lugnt så jag följde med. Väl i personalrummet så var det tomt på folk och det fanns inget kaffe. Det är ovanligt då många fikar vid den tiden, men kanske var vi lite tidiga. Ok vi hade kunnat sätta på kaffe i bryggaren men istället föreslog min kollega att vi skulle gå ut i trädgården där pensionärerna satt med kaffetermosar i den fina sommareftermiddagen. Det var något av de evenemang som Mötesplatsen på servicehuset anordnar flera dagar i veckan.
Vi styrde våra medhavda koppar till kaffebordet och tanterna skrockade -"Här kommer sköterskorna och tigger kaffe minsann" och det sades med glimten i ögat samtidigt som vi blev välkomnade till bordet. Det kändes så bra att sitta där i den lummiga trädgården tillsammans med de boende utan att koppla på yrkesrollen. Det behövdes inte eftersom konversationen aldrig gick över gränsen, utan vi möttes där på ett avslappnat sätt som individer. Vi drack kaffe och pratade om lite allt möjligt, om pensionens storlek, att ha siesta i varma länder, att vara gammal och om den närliggande restaurangens bullrande fläktar som stör...
Plötsligt frågade en av de boende om de andra sett "Sveriges bästa äldreboende" igår. Några hade sett och andra inte. Det diskuterades huruvida de hade velat bo där istället och omdömet var att det boendet som skildrades på tv var mycket sämre än det dessa pensionärer bor på. Omdömen som "tråkigt", "kala korridorer", "ingen underhållning" osv nådde mina öron och jag blev glad över att de som satt vid vårat bord uppskattade sitt eget äldreboende i alla fall i jämförelse.
Sen finns det andra som inte kommer till tals varken i programmet på tv eller i trädgården i eftermiddags. Det är kanske de som har mest anledning att vara kritiska som sällan hörs om de inte har anhöriga som kan föra sin talan? Vad vet jag.
Idag på kvällen har jag sett programmet och jag kan inte låta bli att tänka på att programmet verkar ganska tillrättalagt. Att det har gjorts för att kunna framföra en förutbestämd tes. Livet inom svensk äldreomsorg visas väldigt enkelspårigt i denna series första avsnitt. Grånyanserna finns överhuvudtaget inte, och ingenting i livet är som bekant bara svart eller vitt.
De skulle göra om matsalen och vi fick se en av de boende, Margit, medverka till förvandlingen till 95% och en man som kanske påverkade 5 %. Alla de andra då?
Vi får se om det ändras i fortsatta avsnitt. I Nuläget kan jag inte riktigt säga vad jag tycker om programmet i det stora hela mer än att det är ett bra initiativ att försöka få insikt i hur dagens svenska äldrevård fungerar. Hoppas att programmet blir mer nyanserat i kommande avsnitt!
Annars är min stora behållning av dagen att jag trivdes så bra med några av våra tanter i trädgården! Helt oavsett konkurrens mellan olika äldreboenden. Det kändes som livskvalitet. Att njuta av stunden som var där just då.
Jag jobbar på ett äldreboende som drivs privat. Vi har det också så som du beskriver. Vid eftermiddags kaffet säger ofta de boende - du kan väl sätta dig och prata en stund. Det är jätte trevligt. Ibland skriver jag ut något om ett Cafe som do
SvaraRaderam pratat om eller en
Sång som de har glömt texten till. Och genom det kan man få igång många trevliga samtal. Gillar verkligen mitt jobb.
Lena, snart spec utbildad usk inom äldrehälsa
Hej Lena, ja de avslappnade stunderna där man bara än en medmänniska med de boende är mycket värda för både oss som jobbar och de gamla tror jag.
SvaraRadera